Utbrott.........
Ja, det var precis vad sonen min fick idag när vi var ute. Det började med att jag sa nej till att han skulle ta med sig ett hopprep som inte var vårt från sandlådan här nere. Och ojojoj vilket liv det blev, hela hans värld rasade samman. Han skrek nått så in i. Jag gick en bit och han stod kvar och skrek! Sen fick jag hämta honom och satte honom i vagnen. Han fortsatte skrika och jag lät honom vara då det oftast fungerar bäst, att låta honom skrika istället för att säga, nej Nubbi, skrik nu inte mm mm. Men han fortsatte skrika. Han skrek mer eller mindre hela vägen bort till lekplatsen. Då tystnade han ett tag och lekte vid ett leksakståg. Sen skulle vi bygga sandslott och då var det något som inte blev som han ville eller som han hade tänkt sig och då började han skrika igen. Han grät men det kom inga tårar. Jag försökte ALLT, gav honom spaden, lät honom vända på spannen så vi fick till ett torn, bytte plats på spannen mm, men inget fungerade utan han bara skrek. Bredvid oss på en bank satt en farmor/mormor med sitt barnbarn och fullkomligt stirrade på min son.
Min son gick bort till rutschkanan och la sand på den och rörde runt lite med en pinne och började skrika för fullt igen när något gick snett (vad det var vet jag inte). Jag gick fram och frågade honom vad det var men han skrek då ännu mer. Det kom då även ett par med en pojke/flicka (tittade inte så noga på andras barn som tydligen dom gjorde på MITT). Dom pratade med sitt barn men slutade plötsligt upp när min son började skrika och fullkomligt stirrade på honom, på ett sådant sätt som att det var så hemskt att man tydligen måste sluta prata och glo?! Till slut tog jag min son, satte honom i vagnen och gick därifrån, med farmor/mormorns och parets blickar i ryggen. Sonen min skrek mer eller mindre hela vägen hem och blev helt ifrån sig när vi gick in.
En sak jag inte förstår är varför folk ska stirra så?! Har dom aldrig sett ett barn som är argt?! Det är som om allt stannar upp och dom bara måste glo!! Varför?? Jag hade aldrig stirrat ut någon annans barn så. Dessa dömande blickar. Jag kunde riktigt se hur dom tänkte. Hade jag inte haft fullt upp med att försöka få min son på gott humör och avleda honom från det som gjorde honom arg, så hade jag sagt till dom och frågat vad dom glodde på!! Eller snarare snäst åt dom.
Dom tänkte säkert:" Vilket bortskämt barn hon har. Det borde hon sätta stopp för för annars får hon ett helvete när han blir större"! Det har jag fått höra från så många andra! Men det dom inte vet är att vår son inte kan prata trots sina 2,5 år, inte ett endaste ord säger han, han kan inte göra sig förstådd med ord. Han gör sig förstådd med en del gester och visar vad han vill i hemmet, men inte mer än så. Det dom inte vet är att vi, hans föräldrar, dagligen kämpar med att få till en kommunikation med vår son. Det dom inte vet är hur otroligt hjärtslitande det är för en förälder att inte kunna förstå sitt barn när kommunikationen inte fungerar och barnet inte kan prata. Dom vet heller inte att vi dagligen oroar oss för framtiden, för vår son och hur allt ska bli. Dom vet heller inte vad just vi som familj delar och går igenom. Dom vet inget av det vi vet. Därför har dom heller ingen som helst rätt att stirra ut min son, blickar som förutsätter att han "bara" är bortskämd eller trotsig. Visst, så kan det vara, eller inte. Vad vet dom om det?! Vi, hans föräldrar vet så mycket mer om VÅR son än vad dom gör! Dom vet ingenting!
Dom vet heller inte att vår son är den mest underbara lilla pojke, med en egen personlighet. En gosse full av liv, glädje och skratt, HELT UNIK på sitt sätt! Så döm ej före du vet och har sett hur det verkligen är. Det som du tror är på ett visst sätt, kan vara något helt annat i verkligheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar