Känns som att halva mitt liv är ett lysande exempel på just det, livet blir inte alltid som man tänkt sig.
När jag var yngre hade jag en dröm, eller en vision av hur livet skulle se ut, eller hur jag önskade att mitt liv skulle bli. Och visst, visioner och önskningar är bra att ha. Men det blir ändå aldrig som man tänkt sig, förutom ibland. Det har hänt en del i mitt liv. Saker som både varit bra och saker som varit dåliga. Jag tycker ändå att jag gått igenom ganska mycket för att vara 30 år. Och då räknar jag med allt inom alla tänkbara områden. Men jag klagar inte, det är ju en blandning av bra och dåliga saker. Det har ju format mig till viss del och är en bidragande faktor till vem jag är idag. Men vissa saker kan man ju önska hade blivit på ett annat sätt såklart, trots att man tagit lärdom av det. Jag har delat med mig av en del saker som hänt i livet, men en del saker är det ytterst få som vet om. Saker som jag inte tycker angår för många och som jag bara delat med mig av till de som står mig allra närmst. Sen finns det de bra sakerna som man gärna delar med sig av, inte bara till de närmsta utan även en del andra som man känner.
Jag har alltid varit en person som oroar mig väldigt lätt. Oroar mig långt i förväg. Det har blivit bättre de senaste åren och jag vet att det mesta löser sig, så länge man inte sätter sig ner och bara rullar tummarna. Jag har med åren lärt mig att hantera saker och ting på ett visst sätt. Jag har lärt mig att inte låta vissa saker komma åt mig och dra energi av mig. Jag har lärt mig att vissa saker kan jag inte påverka och att då släppa det och låta det vara, vilket jag kunde ha svårt för förr.
En dröm som jag haft sedan jag var ganska ung, var att jag ville ha en egen familj. Redan som 15-åring visste jag att familj, man och barn, var något jag ville ha om jag hade möjligheten till det såklart. Jag drömde om en stor familj, fyra barn tyckte jag lät lagom (vet dock inte om det var för att jag och mina syskon är fyra). Jag hade siktet inställt på det. Att göra karriär har aldrig lockat mig i den bemärkelsen. Att få ha familj och leva familjelivet har alltid stått först i mitt liv och den önskan har varit starkare än att göra karriär. Det ha varit viktigt för mig att ha ett yrke som jag trivs med, men att klättra och komma upp har aldrig lockat mig. Jag tackar min mamma lite för den biten eftersom vi hade en fin uppväxt och vi syskon är väldigt sammansvetsade och har idag en bra sammanhållning.
Så kom den dagen, då jag skulle bli mamma. Jag hade träffat någon som jag kände för och tyckte om mycket. Allting var i sin ordning och jag levde i en bubbla som jag länge drömt om. Min förstfödde son kom till världen och helt plötsligt förstod jag vad alla pratade om när dom sa att "livet får en helt ny mening när man blir förälder". Jag kände på en gång att detta är vad jag var menad för att göra, att vara mamma. Jag kände att den drömmen jag haft i så många år, om att bli mamma, den var bara så rätt! Jag kände direkt han var kommen att detta vill jag göra igen!
Så kom min andra son till världen. Jag hade lyckats få två fina barn. Något som jag drömt om så länge, men som jag aldrig tagit för givet. Det är ingen självklarhet att man kan få barn. Men jag hade fått två fina gossar och ingen var lyckligare än jag över det! Jag hade min familj, som jag så länge drömt om. Jag kände verkligen att detta är det jag lever för, det jag finns till för.
Men så händer det något. Livet tar en annan vändning och helt plötsligt så har man inte den familjeidyllen som man så länge velat ha. Jag fick ha den för en kort stund men inte så länge som jag hoppats på. På bara en kort tid förändras livet och tillvaron. Man står ensam. Jag hade ju fortfarande barnen, men man är helt plötsligt inte en hel familj längre. Jag fick lära mig att lägga om rutiner och göra saker på ett helt annat sätt. Helt plötsligt är fokuset flyttat från att vara en familj till att hitta nya strukturer och rutiner för att få allt att gå ihop. Tanken på familjeidyllen är som bortblåst och tillvaron handlar mer om att "få ihop det" och skapa ett nytt hem efter bästa förmåga.
Jag tycker jag har lyckats. Jag och barnen är en familj trots att vi inte är "en hel familj" med mamma, pappa och barn. Barnen har ju fortfarande båda sina föräldrar i sitt liv om än i olika utsträckning, och familjekonstelationen är en annan än den en gång var. Men det betyder ju inte att den inte kan vara bra för det.
Jag fick lära mig att "livet blir inte alltid som man tänkt sig". Speciellt i detta fall då detta varit en så pass stor önskan i mitt liv sedan väldigt lång tid tillbaka. Det jag önskade mest av allt, fick jag, men det varade inte för evigt. Jag var ju såklart medveten om att det kunde bli så under de åren jag drömde om det, men när det väl sker så tänker man "varför mig" eller "hur blev det så här?".
Idag vet jag att livet är precis lika fantastisk ändå. Jag har mina barn och vi har det bra tillsammans. Och trots att det inte blev som jag tänkt mig så trivs jag med hur tillvaron är. Jag har ju det finaste jag vet med mig i mitt liv och det gör ju allt.
Ja, vad ville jag ha sagt med detta?! Att det inte alltid blir som man tänkt sig. Trots stora önskningar och drömmar så kan livet ta helt andra vändningar och livet blir något helt annat, men inte sämre för det. Det kan bli alldeles fantastiskt ändå!! Jag kanske inte "har kvar familjedrömmen" som jag en gång önskade men jag har ju kvar den ändå på ett vis, fast i en annan form, och jag har två fantastiska barn och det var en stor del av den dröm jag hade. Jag lever min dröm ändå fast på ett lite annat sätt kan man väl kanske säga :) Och jag är så tacksam för att jag har fått just dom barnen jag fått!! Två helt fantastiska pojkar med underbara personligheter!! Jag har fått möjligheten att bli mamma som jag önskade så länge och det är jag otroligt tacksam för!!
