....Är mina barn. Gud, vad hade man gjort utan dom! Att en så liten människa kan ge en gråa hårstrån och få en att känna oändlig kärlek på en och samma gång, är en gåta ;)
Men det går inte att beskriva känslorna som stormar en när man kommer till förskolan och hämtar sina barn. Som igår när jag kom och hämtade Gullen, så gick munnen i ett på honom :) han pratade om allt från att städerskan precis hade varit där och städat, till att räkna upp alla barnens namn på avdelningen. Han var så glad och pratade högt och tydligt och gestikulerade som aldrig förr :)
Och så fort vi kom bort till Nubbis avdelning så började han berätta för resurspersonen om sina filmer osv. Han sprang sen hela vägen från dagis till bilen och pratade om hur mycket han älskar blåa vindruvor ;) hehe lilla gubben!
Nubbi blir alltid så glad när man hämtar honom. Så fort han får syn på mig i fönstret hoppar han jämnfota och vinkar för fullt. Sen springer han in en vända på avdelningen och sen ut i hallen igen och hoppar som en liten studsboll framför mig när jag kommer in genom dörren :) Otroligt glad! Sen ska han kramas och klättra på mig. Det finns inget bättre alltså!!
Gullen är i en period just nu där han växlar mellan ja och nej väldigt ofta. Han testar mig till max vissa dagar och är en bestämd liten herre. Han kan gå från att i ena stunden vara tokarg till att vara hur glad som helst. Att borsta tänderna kan en dag vara värsta kampen och han vill verkligen inte, till att nästa dag vara det lättaste som finns att göra. Och helt plötsligt kan det komma ord som "förlåt mig mamma" ur hans lilla mun, utan att det ens finns något att be om ursäkt för. Meningarna blir längre och längre och han pratar tydligare för varje dag som går. Det är så häftigt att följa!!
Nubbi gör ju framsteg han också i sin utveckling, men det går lite långsammare framåt där. Men när det väl händer så är det ju såklart helt underbart :) Han visar sin glädje och ilska på väldigt tydliga sätt. På senaste tiden har han blivit mer och mer gosig och kramig av sig. Han sitter gärna nära mig i soffan när vi t.ex. tittar på Bolibompa om kvällarna. Han vill gärna hålla min hand när han ska somna om kvällarna. Han visar sina känslor precis som alla andra, fast på ett lite annorlunda sätt.
Jag brukar säga att jag har förmånen att få följa två helt olika utvecklingssätt. Två helt fantastiska sätt. Jag lär mig så otroligt mycket genom detta och jag är så otroligt stolt över mina barn! Och som syskon är dom så otroligt lika, men ändå väldigt olika :) Ja, vad ska jag säga! Det finns inga ord för hur mycket jag älskar mina pojkar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar