Blir så ändå!

Ja jag kan inte låta bli att skriva om olyckan, för just idag är det 7 år sen. Runt 13-tiden har jag för mig. Allt var så bra den dagen. Solen sken, precis som idag. Jag hade varit på en jobbintervju i Malmö och det var där jag var på väg ifrån när det hände. Jag körde av för att......ja jag kommer inte ihåg vad jag skulle göra där. Men jag tror, efter mycket funderande genom åren att jag skulle kolla kylaren ( den läckte lite ) och tanka. Men jag kom aldrig så långt. Jag blev påkörd av en lastbil rakt in i förarsidan. Sen var det svart. Eller mitt sista minne är när jag backar ut från parkeringen i Malmö, sen minns jag inget mer. Och jag kan ju säga att jag är ganska glad för att jag inte minns olyckan. Jag hade en period precis efter olyckan som jag ville komma ihåg och jag funderade över detta mycket, hur allt hade kunnat hända mm. Jag la skulden på mig själv och tyckte att allt var mitt fel. Det enda jag visste från olyckan var det vittnen hade berättat. 

Ja, det går helt enkelt inte att undvika att tänka på denna dag och det som hände. Jag är lyckligt lottad! Väldigt lyckligt lottad! Tänk så mycket jag gått miste om om jag inte överlevt! Helt otroligt! 

Jag är en tacksam människa! Tack för att jag fick leva! Tack för att jag fick en möjlighet till livet! 

TACK!