7 år till helgen!

Vilken hemsk bild va?! Varför lägger hon upp en sådan bild undrar ni?! Hon måste vara galen! Ja det är jag kanske?! Men denna bild, tro det eller ej, har varit lite av en påminnelse av hur skört livet är och hur viktigt det är att uppskatta det man har i livet!

För snart 7 år sedan satt JAG i den där bilen. Eller när denna bilden togs var jag på intensiven i Lund! Det  var jag som körde bilen och jag var ensam, tack och lov! Det gick FORT och jag minns ingenting från olyckan. Jag kommer inte ihåg varför det hände, men jag har allteftersom bildat mig en egen uppfattning om hur det skulle ha kunnat gått till. 

Jag tänker inte gå in på detaljer eller beskriva eller förklara en massa om detta. Det var längesen det hände och jag är idag välbehållen och jag LEVER! Men....det hade kunnat gått väldigt illa. Läkaren sa att jag måste ha haft änglavakt för jag borde inte ha överlevt! Rullstolsbunden eller omkommen var det som var aktuellt vad gällde diagnos. Men så blev inte fallet och ingen är mer tacksam än JAG! 

Även om jag sitter här idag och mår bra, så har det inte varit lätt under vägens gång tillbaka! Jag kommer knappt ihåg den första tiden på sjukhuset efter olyckan, har endast små luckor som jag minns. Jag minns inte alla som kom och hälsade på mig, bara en del av dom. All smärta mm.

Efter sjukhusvistelsen väntade rehabilitering på många vis. Det är heller inget jag tänker skriva om då en del av den tiden var väldigt jobbig och än idag kan jag känna hur påfrestande den tiden var, och jag tycker att det är en ganska privat sak i sig! Detaljerna delar/har jag delat med mina närmsta! Det tog ändå ganska lång tid innan jag var tillbaka på banan helt. Besvikelserna var många och en del planer jag hade innan olyckan gick i stöpet i och med det som hände och all rehabilitering! Så klart är det ju inget om man tänker på hur det kunde ha gått. 

Jag är iallafall EVIGT tacksam över att jag sitter här idag. Det hade INTE varit möjligt om jag inte haft de människor runt mig som jag haft! Läkare, all personal på sjukhuset, rehab-personal, min fina familj och mina vänner! Ambulanspersonalen var/är mina hjältar! Men det finns en person som är lite extra hjälte just för mig. En man jag inte kände, som höll min hand i bilen i väntan på ambulans! Jag minns dock inte att han satt med mig i bilen och när han dök upp på sjukhuset efter olyckan visste jag inte vem han var! Hade det inte varit för honom hade jag absolut inte suttit här idag, möjligtvis i rullstol! Så stor var hans insats och han räddade mitt liv! Tänk, en helt främmande person som inte tänker på sin egen säkerhet, som gör ett hjältedåd enligt mig! Jag finner inga ord! 

Jag väljer att inte skriva om detta på årsdagen då det lätt kan bli lite mycket kring det då. Det räcker att det finns i mina tankar den dagen och jag känner att det räcker med det! Jag mår bra idag och har endast lite känningar i ena ljumsken av det som hände. Jag har inga problem att prata om det som hände, men såklart sitter det ändå hårt fastätsat i minnet och det är en del av mig och kommer alltid vara. Jag fick en andra chans här i livet och den håller jag väldigt hårt i!