Trots solsken hela dagen lång har det varit en dag fylld av trots, skrik, gnäll. Kan väl ha lite att göra med att båda barnen är lite smått förkylda. Så är det och det är bara att härda ut dagar som dessa. Missförstå mig rätt, trots allt detta gnäll och skrikande och gråtande mm så är ju barnen det bästa!! Jag älskar dom över allt annat och dom är MINA älskade barn. Men alla dagar kan inte vara en rosendans, och idag har varit en sådan dag!
Blivit lite fix här hemma idag efter vår shoppingtur till Ullared igår. Allt packades upp och vi hade förste uppackare vid vår sida, mr. Nubbi :). Vi fick upp allt och allt kom på sin plats!
Förresten vi hade ju glömt ställa om klockan natten mellan lördag och söndag och märkte det inte förrän på söndags morgon när min mobil visade en tid och klockan i vardagsrummet visade en annan. Min första reaktion innan jag fattade vad vi missat var: Gud, har barnen sovit så länge?! Det händer aldrig att dom sover längre än till 7.00. Idag sov alla länge, kan ha att göra med tidsomställningen. Vaknade 8.30 och gick upp med Gullen som haft en lite jobbig natt med smått täppt näsa och Nubbi och sambon hade gått in och lagt sig i Nubbis säng eftersom Gullen skrek i högan sky när jag skulle ge honom näsdroppar och suga med Näsfridan.
När jag och Gullen kom upp sov fortfarande sambon och Nubbi. 9.30 vaknade dom och sambon var smått chockad över att klockan var så mycket. Fast egentligen var ju klockan "bara" 8.30 om man räknar vintertid.
Men NU är det SOMMARTID och det ser vi fram emot, men det är f*n inte kul för barnen och deras sömn när det kommer till det här med tidsomställning, för den blir helt rubbad och få dom att ställa om sig till nya tider är inte helt lätt! Det tar några dagar innan dom är inne i det, iallafall är det så för vår Nubbi.
Vi har haft besök av barnens farfar idag. Sambon, farfar och gossarna var ute en lång runda i det fina men dock kyliga vädret i eftermiddags. Jag stannade hemma och bar ner saker i källaren och fixade undan lite och började med maten.
Resten av kvällen har bestått av gnäll, gnäll, gnäll och åter lite gnäll. Fast vi är ganska vana vid gnäll. Nubbi gnäller mycket var dag. Vi tror det är för att han inte kan kommunicera på något sätt. Det måste vara extremt frustrerande för honom, och även för oss föräldrar som inte förstår honom alltid :(. Nu har han blivit ganska bra på att visa med kroppsspråket vad han vill och om det är något speciellt han vill ha. Och vi föräldrar har lärt oss att tolka det ganska bra. Jag är väldigt glad för att min son kommunicerar lite med sitt kroppsspråk och gör sig förstådd på sitt eget sätt. Så klart är jag glad för det! Jag är stolt över att ha en så smart och påhittig liten son!
Men visst hade det varit lättare om man kunnat kommunicera med varandra med ord. Så i princip var dag här hemma är det MYCKET gnäll. Nu tänker säkert många av er: Ja, men alla barn gnäller. JO, säger jag, MEN jag skojar inte när jag säger att det är skillnad på gnäll och gnäll!! Det är en sak om ett barn gnäller för att han inte får som han vill, eller bara är allmänt tjurig, men det är en HELT annan sak om ett barn gnäller för att han inte kan göra sig förstådd, inte kan prata, inte kan förstå det man säger och blir frustrerad för att han inte kan få oss föräldrar att förstå vad han vill.
Samma sak gäller när det kommer till att barn får ett utbrott eller trotsen sätter in. Det måste vara (eller det ÄR) sååååå mycket lättare när barnet kan prata eller förstå vad föräldrarna säger. När vår son får ett utbrott vet vi inte varför, vi kan fråga honom varför, men får inget svar. Vi kan försöka på andra sätt att ta reda på vad som gjort honom arg, men det fungerar inte. Han blir bara mer och mer arg och blir totalt ifrån sig. Och där står man, som ett frågetecken, med gråten i halsen och känner sig sååå OTROLIGT maktlös som förälder, för att man inte kan förstå sin son, för att man inte kan hjälpa honom genom kommunikation! Att inte kunna nå honom ibland är också jobbigt. Han har ofta fin ögonkontakt, men det finns stunder då han inte vill se en. Hur man än försöker tittar han rakt förbi en. När han är arg är såna stunder då han inte vill möta ens blick. Jag känner mig då som världens sämsta mamma och när vi kommer innanför dörren hemma så låter jag tårarna komma. Ibland gråter jag tyst för mig själv medan jag fixar rundor här hemma och ibland gråter jag högt och nästan okontollerat, på gränsen till hysteriskt. Men jag gör mitt bästa för att inte låta barnen se. Jag gråter ibland även om inget sånt här har inträffat. Jag gråter i smyg när ingen ser. Det kan vara när som egentligen, när jag är ensam med barnen, när jag lagar mat, när jag sitter i soffan eller när jag ska sova.
Varför jag gråter?...... Jag gråter för att jag är mamma, jag är en mamma som är orolig för min son, jag gråter för att jag behöver gråta, jag gråter för att jag inte vet något annat sätt att få lättat på trycket av min oro, jag gråter för att det är jobbigt, jag gråter för att det tär på mig som förälder att vara orolig, jag gråter för att jag inte får svar på mina frågor, jag gråter för att jag inte vet hur jag ska göra för att göra allting bra....och jag gråter för att jag älskar min son SÅÅ OTROLIGT mycket!
Idag är en sådan dag då jag känner att gråten inte är långt ifrån. Men jag låter det inte gå längre än så. Varför vet jag inte. Jag VILL inte gråta över situationen. Jag känner mig som en dålig mamma FÖR att jag gråter över situationen. Jag är mamma, jag borde stå stark i detta, jag borde vara positivt inställd i det här. Jag försöker, men vissa dagar går det bara inte.
Det finns säkert dom som tycker jag är urlöjlig för att jag oroar mig som jag gör, för att jag gör en så stor affär av det som inte är bestämt än. Och nej, ingenting är klart än, vår son har inte fått någon diagnos....än. Om han får det eller inte vet vi inte. Men, allt det som jag skrivit om här uppe finns ju fortfarande kvar, oavsett om han får diagnos eller inte! Jag lever på hoppet, det är det sista som sviker! Än tror jag att det inte blir någon diagnos! Men.... det finns alltid ett men! Och ORO....och att inte veta!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar