Jag läste en artikel för ett tag sedan om att de bästa relationer som håller börjar ofta med vänskap. Just av den anledningen att man känner varandra bättre då. Man känner till alla sidor hos den andre personen och man får en stabil grund att stå på. Samtidigt stod det att nackdelen kunde vara att man känner varandra för väl och att det är svårt om man önskar att det blev mer än vänskap just av den anledningen, att man vill att det ska bli mer för att man har en bra grund som vänner, att det då kan vara svårt att få till romantiken, eller gnistan och glöden i förhållandet. Men å andra sidan så kanske förhållandet kan bli långvarigt om man har en stabil grund att stå på.
Jag har en sådan vän, eller två. Jag har en vän som jag känt nu i 11 år. Han vet allt om mig, han känner mig väl, väldigt väl. Vi ses inte så ofta, alldeles för sällan om jag ska vara ärlig, men vi finns ändå alltid där för varandra. Våra liv är ganska olika och vi har gått olika vägar, men vår vänskap har alltid stått stark. Han tycker om mig precis som jag är, för den jag är och har aldrig velat ha mig annorlunda. Jag tycker om honom så som han är, och jag skulle inte vilja att han var på något annat sätt för då hade han inte varit den personen jag känner. Vi båda vet att vi alltid kommer vara vänner tills någon utav oss går bort. Finns ingen tvekan om det, för så är det.
Jag har även en vän som jag dock inte alls känt lika länge. Vi har känt varandra snart ett år men det jag delar och delat med honom är det inte många jag delat samma sak med. Vissa saker är det bara han som vet. Vi kan vara totalt hämningsfria i våra åsikter till varandra och mellan varandra. Med honom kan jag vara mig själv totalt. Det är han jag ringer när jag känner mig lite nere. Han får mig alltid att skratta även om jag innan samtalet tänker att "inte ens han kan få mig på bra humör idag". Men det kan han, alltid. Han berättar för mig att jag är fin och tycker jag är fin precis som jag är. Det tråkiga är att vi inte kan ses så ofta då vi bor en bit ifrån varandra. Men vi hörs nästan dagligen och hjälper varandra på olika sätt. Vi pratar och skrattar.
Så då kan man ju fundera på det som stod i artikeln. Skulle det kunna bli mer än vänskap mellan mig och någon utav mina vänner. Har vi känt varandra för länge, eller är vi för nära varandra och vet för mycket om varandra på ett vänskapligt plan. Jag tror lite det handlar om hur man värderar och vad man söker. Ju äldre man blir desto mer attraherar en snäll människa än en spännande. Det var mer när man var yngre då det spännande var mer lockande. Jag är så tacksam för att dessa två personer är mina vänner. Men man kan ju aldrig veta vad framtiden har att ge. Jag tycker det är en intressant tanke dock, hur man tänker och hur det blir och kan bli. Det är ju ingen som vet i förväg. Framtiden är det ingen som vet något om. För min del så har jag två fantastiska vänner och dom betyder massor för mig!
Onsdagsreflektion :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar