Pusslaren......

Det här med relationer är inte lätt alla gånger. Framförallt inte när man har hinder ivägen. Som t.ex avstånd. Och när någon inte vill flytta och någon inte vill och kan flytta. När någon vill mötas en bit på vägen och den andre inte vill det. Då blir det svårt att lösa. När man vet att den andre innerst inne inte vill flytta ifrån sin hemort. Besvikelsen som uppstår hos den andre när man inser att partnern inte vill. Man känner det innerst inne. Vad har man för framtid ihop. Kärleken övervinner inte allt i alla lägen! När den som inte vill mötas helt plötsligt säger sig vilja flytta och mötas någon gång i framtiden när det väl blir dags. Förväntningarna på att den som får höra detta ska bli glad förstörs när personen inte blir glad, utan istället blir ställd och osäker. Är det som blir sagt nu sant?! Tänk om det ändras igen?! Hur ska man veta?! Tänk om man går och hoppas i några år på att det ska bli ett gemensamt liv en dag och när det sen blir dags, ändrar sig den andre igen?! Hoppas i flera år?! På vad?! Inte bara det. Tills det att en flytt blir av ska livet gå ihop. Det ska pusslas, det måste pusslas för att det ska fungera. När det bara är en som får pussla. Hur rättvist är det?! När den ena endast spenderar sin tid mellan två "saker" i livet. Och den andre behöver inte göra något alls mer än att sitta i orubbat bo och kunna fortsätta med sitt. Och denne dessutom säger till den andre att den aldrig hade klarat av att göra så som den andre gör, att endast lägga sin tid på att få ihop pusslet. Är det rättvist?! Är denne person som ska pussla, villig att ro runt allt pusslande i ett par år framöver?! Att ständigt behöva välja mellan kvalitetstiden med den andre eller kunna göra något annat ibland?! Att få dåligt samvete för att denna väljer att någon gång, någon enstaka gång göra något annat än att pendla till den andre, när man vet innerst inne att tiden man redan har ihop är så liten och om denne ska göra något annat, så tas det av den lilla tid som finns mellan parterna?! Samtidigt som denne vet att det inte är sunt att endast bara växla mellan två saker i livet under ett par år framåt. Ingen tvingar denne person att göra detta pusslande, men om denne inte pusslar, vem ska då pussla åt dom båda?! Ett evigt tänkande för den ena parten, som fattar ett beslut som kommer såra båda parter, eller inte?! Samtidigt som den andra parten oroar sig för vilket beslut den andre fattar. Men samtidigt, har man rätt att oroa sig om man inte är villig att ta lika stor del av pusslandet?! Förståelsen finns där, men vad hjälper det den som ska pussla?! Ingenting alls! Beslutet som ligger hos den som pusslar är ett beslut som enbart kan fattas av denne. Som kommer påverka båda parter....såklart. Beslut som inte är lätt när känslor är inblandade. Men vad betyder dessa känslor när endast en ska dra lasset?! Pusslaren kan tänka att det är under en begränsad tid det ska pusslas, och sen är det över. Om den andra parten inte ändrar sig och inte vill mötas på vägen vill säga. Kan pusslaren stå ut med att lägga i princip hela sin tid till att pussla ihop för dom båda och allt annat i livet?! Tänk om dagen "flytt" aldrig kommer?! Man vet att det aldrig finns några garantier för något i livet, det kan ta slut mellan två parter ändå. Men samtidigt vill man ha något att sträva efter. Vad siktar man annars på i ett förhållandet?! Pusslaren vill ju ha något att pussla till, eller för, någon form av "mål". Det finns aldrig garantier för något, men om det inte finns något att längta efter, varför ska man då lägga all denna tid åt att pussla för dom båda?! Då kan pusslaren istället ägna sig åt att pussla till sig själv och det som "hör till" denne. Ska man pussla med hela sin själ och ha det så i ett par års tid, och ständigt välja mellan att lägga den möjliga tiden man har till varandra, på den andre, eller någon gång göra annat och få ännu mindre tid med den andra parten. Och samtidigt hoppas på en gemensam framtid. Eller ska man låta det vara, välja att inte pussla för att det kommer bli en tuff tid och för att pusslaren ständigt kommer få dra det pusslande lasset ensam?! Vem sa att livet är rättvist? Ingen! Livet är en prövning av olika slag och en resa med upp och nedgångar. Vi har möjlighet, att i vissa fall göra val, val som påverkar oss på olika sätt. Vissa val är lättare än andra. (En del har säkert synpunkter på detta som nu skrivs. Jag skriver för min egen skull, ingen annans. Jag har alltid haft ett stort behov av att kunna skriva av mig i vissa situationer. Läsaren får dra egna slutsatser utifrån texten. Vems situationen är/var är väl ganska uppenbar. Men resten får läsaren tolka hur den vill)!