Ja, nu tänker jag gnälla. Jag är trött på denna dagliga kamp. Nu talar vi om min yngsta pojke Gullen. Är det någon gång i mitt åldrande liv som jag kommer prodocera flest gråa hårstrån, så är det nu. Denna unga man kan testa en till max. Det är mycket just nu. Och blir det inte som han vill eller om han inte får som han vill så skriker han. Och om han behöver hjälp och jag inte kommer fort nog, så skriker han. Det är mycket dumma mamma också. Jag är alltid dum känns det som. Varje morgon är det någon protest, varje eftermiddag är det någon protest. Varje kväll är det någon protest. Jag är trött, ärligt talat. Denna period av trots eller vad man nu ska kalla det har varat väldigt länge nu. Den tycks aldrig ta slut. Och varje dag frågar jag mig själv vad jag gör för fel. Vad gör jag som blir så fel. Har jag varit för snäll?! Eller inte konsekvent nog?! Har jag sagt fel saker?! Eller är jag bara dum?! Jag granska mig själv och analyserar mig själv. Vad gör jag för fel?! Vet att jag inte är ensam om att känna så här men ändå, så känner man sig ensammast i världen när det är så här. Det är bara jag som har trotsiga barn. Eller är det bara ren bortskämdhet?! Jag vet ärligt talat inte.
Mellan detta är han världens goaste pojke. Det är han ju alltid såklart men den sidan syns inte så tydligt när han är mitt uppe i sitt värsta trots och skrik. Han är duktig på så mycket och han är en glad pojke annars. Men dessa trots- och testningar, fy för. Ibland önskar jag att det kom en manual eller instruktionsbok med barnen när dom kom. Eller någon som säger "gör så, så blir det bra". Det som fungerar bäst just nu när han skriker som en stucken gris är att bara ignorera honom. Visst, skriket får man stå ut med, men efter en stund ger han sig.
Jag hoppas bara att det lättar lite snart. För det är tröttsamt. Speciellt när man är ensam i hemmet med det och inte har någon som kan avlasta en i det.
Nej, nu har jag gnällt så det räcker. Trevlig onsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar