Det slutade inte så bra förra året. Årets sista dag firade jag hemma, ensam. Planerna som var gjorda sedan innan blev inställda dagen innan. Allt p.g.a. bråk, oenigheter och saker som kom fram. Jag har grubblat, analyserat och funderat över om jag gjorde rätt. Är det mig det är fel på?! Det kändes ju så rätt. Det var ju så solklart att det var vi, att det skulle vara vi. Eller var det bara så att vi var kära i kärleken, eller förälskade i förälskelsen. Jag ångrar det inte, men jag ångrar att vi inte bromsade en del saker. Det är alltid så lätt att köra på när det känns rätt, men så blir det som det blev nu och då ångrar jag att farten inte bromsades. Vi såg i ca tre månader och det var toppen. Han var toppen. Men vart gick det fel. Men ju mer man lär känna varandra, desto mer kommer den rätta sidan av en person fram. Det var nog det som hände i detta fallet. Jag såg andra sidor hos honom som jag inte såg i början. Sidor som fick mig att börja tvivla, som fick mig att bli orolig och backa undan. Jag är sån, har jag väl börjat se negativa saker så går den negativa spiralen inte att stoppa. Jag vet att det låter konstigt kanske och att folk tänker att jag inte kämpar tillräckligt nog. Men jag har under åren som gått lärt mig att vissa saker är värt att kämpa för. När jag var yngre kunde jag "stå ut" med mer, jag var mer tolerant, kanske mer naiv också, men jag lät det gå lite längre innan jag avslutade om det var så att jag inte trivdes i förhållandet eller i dejtandet. Nu fungerar jag inte så. Jag har två barn att tänka på också. Och om jag träffar någon så är min första och högsta prioritering, att mina barn ska fungera med denna person. I detta fall var det hur bra som helst då denna kille kände barnen sedan tidigare. Men jag tänker även på framtiden, sidor hos killen som ska kännas bra för att en eventuell framtid tillsammans ska fungera. Såklart gäller det ju kemin också mellan mig och den jag träffar.
Jag är mestadels av tiden ensam med mina barn förutom varannan helg. För att vår vardag ska fungera optimalt, har jag gjort rutiner. Rutiner kring det mesta. Dels för att underlätta för mig och barnen, men även för att jag har en son som är autistisk och behöver rutiner. Mina dagar ser ungefär likadana ut, alltid. I alla fall vardagarna. Dessa rutiner rubbas inte förrän jag ändrar på dom själv. Därför blir det svårt för mig att släppa in någon annan, en kille som jag då träffar. Det tar tid och det är för att jag inte vill att det ska ändras på något i mina rutiner i första taget. När det sen kommer till mina barn har jag nog ännu svårare för att släppa in någon. Jag vänder alla taggarna utåt när någon "ny" vill lägga sig i eller ändra eller komma med förslag när det gäller barnen. Det kan vara av ren välmening, men jag har så svårt för det. Jag vet att det är något som jag måste jobba med. Men om det inte går för fort fram så tänker jag också att det borde komma lite av sig själv. Tid är det jag behöver, eftersom det för mig är en stor grej. Dels för att barnen ska känna sig trygg i det och dels för min egen del, att jag ska hinna med.
Jag tänker ofta att det är något fel på mig. Men det är kanske inte så. Det är alltid fint i början när man träffar någon. Men det finns ju aldrig några garantier för något. Ju längre tiden går desto mer lär man känna varandra och desto mer kommer ens rätta sidor fram. Antingen kan man leva med den andre personens mindre bra sidor, eller så kan man inte det. Jag trodde verkligen denna killen var den rätta. Han hade allt och framförallt var han toppen med barnen då han känt dom länge. Jag tyckte så mycket om honom och de sidor som kanske var mindre bra i början kunde jag se förbi utan tvekan för fördelarna vägde mer och jag tyckte så otroligt mycket om honom. Men efter ett tag dök det upp saker som fick mig att fundera mer, känna en konstig känsla av att något inte stämde. Saker som jag kanske hade stått ut med längre och kanske inte reagerat över så mycket när jag var yngre, väljer jag bort fortare idag. Något jag inte står ut med är tjurigheter och att inte veta hur personen är från dag till dag i sitt humör. Att det ofta ska uppstå diskussioner och irritation, det tar för mycket energi. Energi som jag behöver till annat. Jag tycker inte sånt ska tillhöra det normala när man bara träffats i ett kort tag. Hade man varit tillsammans i flera år eller en längre tid så hade det väl varit mer ok men inte så här redan i början.
Tyvärr blev det inte så bra slut på året då detta dök upp. Diskussioner, ovisshet, oror mm. Det hade varit uppe innan men nu blev det ännu en gång och jag började tvivla. När jag sen visste vad som skulle ske på nyårsafton och att det redan var ovisst mellan oss, så backade jag, för att det inte skulle fortsätta gå för fort fram.
Så ännu en gång misslyckades det. Fast det tråkiga är att denna gången trodde jag verkligen att jag hittat rätt. Det var ju så bra. Men min oro för framtiden kom ikapp, det gör det alltid. Och den går före allt. Jag är hellre singel och ensam och trygg i det, än att vara i ett förhållande och vara orolig.
Jag känner mig bara så dum. Som gick på igen och trodde på att jag äntligen hittat "den rätta". Har otroligt dåligt samvete för det. Men, en dag i taget, så kommer väl detta också att bli bra.
Nu är det nytt år och jag hoppas det blir ett bra år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar