Måndagar är tråkiga, och "slut" på kärlek!

Så är det ju. Såvida det inte händer något extremt roligt vill säga. Men det gör det ju sällan. Livet har sin gilla gång. Man åker till jobbet och barnen är på dagis, man åker hem från jobbet och hämtar barnen på dagis. Åker hem och lagar mat och försöker "ta igen" missad tid från dagen med barnen. Sen ska det nattas och alla kvällsbestyr ska fixas. Sen landar man till slut i soffan och slötittar lite på tv, där där nästan aldrig är något att titta på. Man surfar lite, och sen slänger man sig i duschen innna man hoppar i säng. Men jag gillar rutiner, jag gillar när det är som det brukar vara. Det enda negativa och som jag inte gillar är att barnen går länga dagar på dagis nu. Men det ska jag försöka ändra på efter sommaren. Man lever i sin lilla bubbla och fixar och donar och tiden springer iväg. Mer än halva detta året har redan gått, och jag tyckte nyss det var julafton. Sommaren är inne på halvlek och tiden fram till nu har gått fort. Förhoppningsvis får vi en lång och fin sommar så att juli och augusti blir fint! Gärna en bit in i september också! Känner att jag svamlar lite nu. Det jag vill få fram är att det inte alltid blir som man tänkt sig Och så blev det nu igår. Då allt ställdes på sin spets och avslutades. Jag och H är som sagt inte ihop längre. Varför kan man undra? Vi som verkligen älskar varandra?! Ja, varför? Känslorna är det inget fel på, dom finns där och har alltid gjort. Det är snarare allt annat runt om som gör att verkligheten har hunnit ikapp oss. Fast jag har nog innerst inne känt detta länge, inte att det skulle ta slut men att det har varit oundvikligt. Saker och ting är annorlunda nu. Jag har två barn, och dom går alltid först! Oavsett så går dom alltid alltid först!! Vi var inne på att jag skulle flytta upp till honom. Allt var planerat. Men efter ytterligare funderingar så valde jag att inte flytta. Varför? För att vägen är lång och det hade blivit långt för mina barn att åka. Jag hade fått mer tid med barnen förvisso och ett hus att bo i, men jag kan inte göra det. Jag kan inte. Och visst, jag skulle tänkt ett steg längre innan jag stod med beslut och så, men ingen är perfekt och sannerligen inte jag heller. Det är svårt att tänka på precis allt, även om man tror att man gjort det. Man gör det man tror blir bäst för sig och sina barn men så kommer annat som gör att man tänker om snabbt och inser att det inte kommer fungera. Vad hade vi då för alternativ? Jo, det som vi haft innan. Att jag pendlar mellan mitt eget hem och hans. Är hemma i mitt hem när jag har barnen och i hans när jag inte har barnen. Och eftersom han inte kan flytta neråt på de närmsta åren så kommer en gemensam flytt inte bli aktuell på ett bra tag. Det innebär att jag kommer få vara den som pendlar och fixar, delar på mig osv. Och ärligt talat så vet jag inte om jag orkar det. Det hade varit lättare om man hade en tid att gå på, men det finns inte. Och varför ska det enbart vara en som gör allt för att få det att gå ihop? Jag tänker inte gå in på vissa resonemang och vad han sagt och vad jag sagt då jag inte vill hänga ut någon här. Vi är oense i en del saker och resonemang. I höst kommer också vår träning med Nubbi dra igång mer intensivt och det komemr bli möten osv. Jag vill lägga min tid och fokus på det! Jag säger inte att jag inte skulle kunna göra det ändå, men eftersom det bara är jag som får köra fram och tillbaka och det hänger på när jag kan åka till honom för att vi ska träffas, så kommer det bli väldigt lite vi träffas. Och jag kan bli så arg, jag är så arg för att det endast är jag som ska köra! Jag kan tycka att om jag som har två barn och heltidsjobb kan köra och pendla, så kan han också. Men icke! Jag hade fått göra en del "uppoffringar" för att få ihop tid för OSS, och nej, jag tycker inte det bara ska ligga hos EN! Jag gör inte det. Men det mesta går att lösa om man bara vill, MEN, det ska inte enbart vara en som ska behöva lösa sitt!! Det handlar det om hur man prioriterar, och där prioriterar vi olika!! Känner att jag får hejda mig här innan jag skriver för mycket! Jag vill egentligen bara vräka ur mig men av hänsyn till honom gör jag inte det. Jag älskar fortfarande honom och vill inte såra. Men återigen så har avståndet vunnit, det som vi sa inte skulle få vinna denna gången som det gjorde för ett antal år sen. Där är en del annat i hela denna avståndsprocedur men jag skriver inte mer än såhär. Sen är där en stor skillnad på då och nu. Nu har jag två barn hos mig också. Och oavsett så vinner dom alltid! Dom är mina barn och deras kommer alltid först! Då är valet enkelt, nästan "oförskämt" enkelt. Även om jag kan vara ledsen och tycka att det hela är tråkigt och jobbigt, så vet jag att valet är rätt. Det finns ingen annan som kan väga över kärleken till den man har till sina barn. Den är så mäktig och oslagbar! Ibland kan jag nästan bli lite "förundrad" över hur pass stark kärleken mellan barn och förälder egentligen är! Helt fantastisk! Jaja, nu är det som det är. Jag kommer nu att låta det få kännas ett tag, att få vara ledsen över detta. Jag kommer blicka framåt och göra planer för mig och mina barn ( det har jag gjort innan också men då fanns ju en till med i bilden). Jag kommer lägga fokus på att hitta mig själv och att faktiskt försöka njuta av att inte vara i ett förhållande. Att försöka se fördelarna med att vara singel helt enkelt. Kommer ju inte gå nu i början, men sen. Kärleken övervinner inte allt uppenbarligen! Så enkelt är det!