Utbrott!!!!

Dagen här hemma började kl.06.00 då båda barnen tyckte det var dags att stiga upp! Jag fixade med barnen, bytte blöjor, gav dom frukost. Sen gav jag mig ut på en morgonpromenad! Så skönt det var och det var riktigt varmt redan då. Tog en extra sväng för att se om jag hittade Nubbis leksaksbil som vi blev av med igår. Men jag hittade inget. Ska in på spelbutiken nere i centrum, för tydligen är det där borttappade saker hamnar/ lämnas in. Fick reda på det idag när jag frågade på ett par ställen. 

Hemma igen åt jag frukost. På eftermiddagen hade vi planerat in en tripp till Folkets Park i Malmö men precis innan vi skulle köra öppnade sig himmeln och regnet VRÄKTE ner!! Så snabbt ändrade vi planerna och körde till Leos Lekland istället! Där var inte alls mycket folk vilket var skönt! Men, besöket där blev inte riktigt som vi tänkt oss. Nubbi fastande för en inhängnad plats där man kunde skjuta bollar på varandra från ett stort skepp (bollarna var i skumgummi, alltså mjuka). Man kunde också stoppa bollar i en stor skål typ, där bollarna sen sögs upp i ett stort rör och flög upp i luften innan dom landade på golvet. Nubbi samlade massor av bollar och stoppade dom i den där skålen. Röret som sög upp bollarna stängdes av emellanåt för att typ laddas och var avstängt en stund innan man kunde trycka igång det igen, och sen var det igång en bra stund. När Nubbi samlat en hel del bollar tryckte jag på knappen som satte igång sugen, och min son blev HELT ifrån sig, som han grät och skrek!! Jag kom ju på mig direkt och förstod vad han reagerade på. Nubbi gillar att samla saker, ihop i en stor samling eller på rad! Han hade ju då samlat bollarna i skålen men ville ju så klart inte att dom skulle försvinna därifrån, vilket dom gjorde när jag satte igång sugen. Så han och jag samlade snabbt ihop bollar i skålen igen. Men nästa gång var det inte jag som tryckte igång sugen utan det kom en flicka som la några bollar hon också i skålen och sen tryckte hon på knappen och alla bollar som Nubbi samlat där i flög ju upp i röret och upp i luften och han blev rasande!! Eller rasande är fel ord, men han blev förtvivlad! Det är som om hela jorden går under! Och det är ju lite svårt att rädda den situationen. Andra barn vill/får/ska också kunna leka med denna saken! Jag kan ju inte säga till andra barn att, nej ni får inte röra den nu för ni har min son den! Den är ju till för alla liksom. Istället står jag där och låter så klart andra barn också använda den, men har ett skrikande och gråtande barn bredvid mig som gråter än mer hysteriskt när jag försöker förklara för honom att andra barn också får använda den. Det är inte det han reagerar på, att andra använder den, utan att alla bollar han samlat flyger upp i luften. Han har/hade ju en tanke om att dom skulle ligga där av någon anledning, och helt plötsligt blir den idén förstörd! Detta upprepade sig några gånger då det kom andra barn och ville leka med denna sak. Han blev lika förtvivlad var gång. Vi försökte få med honom ut därifrån och visa honom annat på leklandet, men icke! Han skulle prompt vara där inne med bollarna! När vi väl lyckades få med honom därifrån var det inget som passade direkt. Han grät hela tiden och till slut fick vi ta våra saker och lämna stället och åka hem. 

Innan jag skriver vidare vill jag, för att UNDVIKA MISSFÖRSTÅND säga, att jag ÄLSKAR mina barn över ALLT ANNAT! Och det spelar INGEN som helst roll hur dom än må vara. Det är mitt KÖTT OCH BLOD och jag skulle inte för något i denna värld vilja ändra på något eller någon av dom. Jag ÄLSKAR dom precis som dom är, UNIKA och alldeles underbara!! 

Tänk er själva in i denna situation. Du har ett barn, du åker till leklandet och det börjar bra, (som det gjorde i vårt fall. Nubbi hoppade lite studsmatta och åkte rutschkana). Ni byter aktivitet, det går bra till en början men helt plötsligt vänder det upp och ner på allt. Barnet blir helt förtvivlad för att någonting i hans/hennes lek ändras. Det går på en sekund, från att ha skrattat och varit glad till att gråta helt otröstligt och förtvivlat! Ni försöker ALLT för att trösta, men inget hjälper. Barnet blir bara mer ledsen och gråter ännu mer i ert försök till att trösta! Andra föräldrar tittar (läs GLOR) på ert barn för att sedan vända blicken till er som förälder som om dom skulle säga: Men hallå, få tyst på din unge! Eller: Den där ungen måste vara rejält bortskämd! Vissa föräldrar tittar med en nästintill lite skrämd blick som om dom skulle ha gjort något, eller verkar oroliga för det! Ni tar ert barn i famnen för att gå därifrån medans barnet skriker och gråter och vill verkligen inte gå utan stanna och leka, som alla andra barn gör, men på sitt sätt! Du som förälder låter barnet hållas och låter han/hon fortsätta med att påbörja projektet att samla bollar i skålen. Det tar inte lång stund innan det kommer något annat barn som vill samla bollar och sen trycker igång sugen och alla bollar flyger upp i luften. Återigen får du stå och se ditt barn bli nästinpå hysterisk och gråter och gråter riktiga tårar! Du förstår att det är på riktigt (alltså, inget fejkgråt eller fejkade tårar). Du tar ditt barn till dig som inte alls vill ha någon tröstande kram utan vill leka och ha bollarna i den där förbenade skålen. Du ser frustrationen i ditt barns ögon och du ser hur han/hon skyndar/stressar med att plocka upp bollar och samla (läs KASTAR) i bollarna i skålen, bara för att han/hon ska hinna få upp bollar innan det hinner komma någon annan som trycker igång sugen. Barnet vill ju bara att bollarna ska ligga i skålen och inget annat, alltså inte att dom ska försvinna därifrån upp i röret. Allt upprepar sig och efter att ha skådat samma händelseförlopp igen orkar du inte se ditt barn gråta och bli så förtvivlat igen, så du lyfter upp honom/henne i famnen och går ut därifrån, för du tänker att det blir bäst för honom/henne att kanske göra något annat. Det finns ju så mycket annat att leka med på leklandet, mer än just den saken. Men för barnet är det just den saken som han/hon vill leka med, och inget annat. Du som förälder försöker locka med annat, ett stort bollhav, en hög och lång rutschkana, cyklar mm. INGET passar. Barnet gör några halvhjärtade försök att testa det andra, men gråter hela tiden och vill verkligen inte. Han/hon sitter en stund i bollhavet men börjar kasta ut bollarna från bollhavet vilket man inte får. Du som förälder säger nej varpå barnet är i upplösningstillstånd och gråter och skriker ännu mer. Du försöker locka med dricka och kex men han/hon stampar bara i golvet medans tårarna sprutar och han/hon gråter så han/hon knappt får luft. För en sekund stannar allt upp, du som förälder flyter in i någon slags dimma och du tänker, under en hundradelssekund: Varför hjälper inget av det jag gör, varför kan jag inte trösta mitt barn, varför glor alla, sluta glo!!!!, jag har fan lust att bara gå fram till dom och säga: vad fan glor du på? Är du uttråkad och söker underhållning så glo på något annat, men INTE mitt barn, undrar vad folk tror egentligen, jag blir så trött, du får dåligt samvete för att du känner dig trött, ska det vara så här alltid, kan vi inte åka hit eller till andra lekland fler gånger? VAD GÖR/HAR JAG GJORT FÖR FEL??

När du sekunden senare vaknar upp ur din dimma, tar du det hyfsat snabba beslutet att lämna stället, med barnet gråtandes i famnen och precis HELA vägen ut känner du folks STIRRANDE och i vissa fall DÖMANDE blickar i ryggen eller öga mot öga! 

Och hela vägen hem kör du med gråten i halsen och undrar vad det var som gjorde att ditt älskade barn blev så ledsen. Du har varit med om det många gånger och du vet ungefär varför ditt barn reagerar som det gör, men du vet ändå inte exakt varför! Och du vill inget hellre än att hjälpa ditt barn, få det att förstå och trösta! Du tänker att du gör ditt bästa och du försöker verkligen! Men samtidigt undrar du om du gör/gjort något fel och om du kan göra något bättre eller annorlunda! Du känner den där hopplösa känslan och förtvivlan över att du misslyckas var gång med att hjälpa ditt barn att förstå vid såna här incidenter. Du mår dåligt över att du som förälder inte förstår ditt barn bättre. Du tänker att det absolut inte är ditt barns fel såklart, utan att det är ditt fel som förälder som inte förstår ditt barn bättre. Du känner skuld. Du känner dig misslyckad som förälder! Du tänker: Hade han/hon bara kunnat prata eller kommunicera på något sätt och förstått mer av vad vi säger hade det kanske blivit bättre och du hade kunnat förklara mer! Men du vet ju att ditt barn inte kan prata och förstår ganska begränsat av vad du säger/förklarar! Sen kör du vidare, tittar bakåt på ditt barn som till slut somnat av ren utmattning med tårarna kvar på kinderna, och tänker: Om jag bara visste vad som rör sig i dina tankar, om jag bara visste vad du tänker! Fan vad jag älskar dig mitt barn! Och du spendera resten av bilfärden hem till att fundera över det som hände och mår dåligt över att du misslyckats ännu en gång! 

Hur hade du/ni reagerat i en sån situation? Tänk er att det är ni! Detta är MIN situation. Inte var dag, men ändå hyfsat ofta! Jag vet att många tänker: Men herregud kvinna, vi har det lika "jobbigt" det är ju vanlig trots. Det går över! Då kan jag berätta för er att detta ÄR INTE vanlig trots!!!! Titta in i detta barnets ögon så ser du direkt att det inte är någon som helst trots i det! Ett barn med den ledsna blicken och det förtvivlade uttrycket, är INTE ett barn som trotsar! Inte i det ögonblicket! Tro mig, jag VET! Jag ser denna blick var och varannan dag! Jag vrider mig ut och in för att komma på lösningar för att göra det bättre! Jag spenderar dagar och nätter över att grubbla på hur och varför. Jag kan när- och var som helst börja gråta när jag tänker på dessa tillfällen. Jag mår så dåligt över att mitt barn blir så ledset! Jag spenderar många stunder med att avläsa mitt barn i många situationer för att i möjligaste mån "rädda" honom från att bli så förtvivlad och ledsen! Jag tänker hela tiden ett steg före för att bespara mitt barn dessa onödiga och uppenbarligen smärtsamma och upprivande händelser! 

Så tänk en stund extra, ett steg längre innan DU/NI talar om för mig att det BARA är vanlig trots! Eller innan DU/NI säger till mig att detta är inget annorlunda! Spendera DU/NI en vecka i mina skor så kan jag GARANTERA att du är av en annan mening när veckan är slut!!!!