Upp och ner!

Vad är det för fel på folk?! Man berättar om sin oro, iallafall en del av den men ingen kommenterar den, ingen säger något, frågar en hur man mår, försöker förstå! Vad är det som är så svårt med att visa lite medmänsklighet?! Bara tanken på det gör mig ledsen och får mig att gråta. Hur ska det bli sen om nu det mest otänkbara skulle inträffa?! Ska dom fortsätta vara som dom är nu, likgiltiga?! Eller så är det bara så att ser dom inte så finns det inte. Man kan få kommentarer som: Det kommer bli bra mm. Visst, det kanske det också blir, eller på ett eller annat sätt blir det bra, sen hur pass bra det blir vet vi inte och hur vägen dit kommer se ut vet vi heller inte. Är det bara jag som överdriver och tycker detta är jobbigt?! Är jag nojig? Oroar jag mig för mycket när inget är bestämt än? Tänker dom så?! Jag vet inte. Försöker att inte bry mig, men det är ju det jag gör. Jag tycker det är jobbigt. Hur ska man få andra att förstå?! Dom kanske inte vill förstå?! Även om inget är hugget i sten än, så finns fortfarande min mammakänsla. Den som har funnits där sedan snart ett år tillbaka. Visst, mammakänslan kan säkert ha fel, men jag tvivlar på det, denna gången iallafall. Men samtidigt som mammakänslan säger att det är något på tok denna gången så vill och hoppas jag inte att det ska vara så, jag tänker: Det kan ju vara så att jag har fel, då ska jag inte säga för mycket nu. Då kommer jag bara känna mig dum sen om det skulle visa sig att jag hade fel, att mammakänslan hade fel. Ibland kan jag till och med önska att andra ska hamna i samma situation som vi är i nu, bara för att dom ska förstå. All oro, att inte veta och alla tankar och funderingar som man har. När får vi svar på våra frågor?! Att bli påmind varje dag när man ser sitt barn i vissa situationer, eller när man "bara" tittar på honom. Allt swischar förbi då. En sak är ju iallafall säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa, aldrig någonsin. Jag kommer göra det bästa möjliga av det som finns att tillgå, allt för att han ska ha det så bra som möjligt. Så klart även för båda mina barn. Det kan ju också vara så att lillebror hamnar i samma situation som storebror, med vår vanliga otur så skulle det inte alls förvåna mig. Men man hoppas ju att så inte är fallet!