Jag går snart i tusen bitar :(

Jag orkar inte. Orkar inte vara orolig längre. Orkar inte tänka på detta längre. Jag vill inte. Och som om det inte vore nog så ska det komma annat också som får en att grubbla ännu mer. Jag vill bara ha svar NU, helst igår. Ingen förstår hur jag känner. Den oron som jag känner för min son är olidlig. Jag mår inte dåligt i mig själv, men detta är jobbigt. Det går upp och ner, från dag till dag. Jag försöker tänka positivt och inte fundera så mycket över det förrän vi fått svar, men det kommer dröja ett tag och jag tycker väntan är jobbig. Igår tog jag bort mitt Facebook-konto. För det första ger det mig inget, bara en massa onödigt surfande och det enda man gör där är att läsa om andra, som man knappt känner, eller snokar kanske man kan säga. Men det gör väl alla. Visst, jag har ju använt det till att prata lite med några personer osv, men det har jag löst nu via mail eller telefon istället. Kanske en dag kommer jag öppna mitt konto igen, men inte just nu. Och för det andra orkar jag inte läsa om allas glada och positiva statusar. Inte just nu. Jag orkar inte. Det har ju sin anledning, som jag inte vill skriva om här, inte nu iallafall. Men när man läser om alla glada statusar, om allas barn som gjort något kul eller sagt något skoj, så blir jag bara påmind om det vi är mitt uppe i nu och vad vi har framför oss! Samtidigt värmer det mitt hjärta när jag fick några få mail på Facebook innan jag stängde ner det igår, om att några tänker på oss och någon oroar sig för mig osv. Klart ska ingen oroa sig, men tanken var fin. Det rör mig väldigt och även lite extra då det kommer från någon som jag inte känt alltför länge, och de personer som står en närmst inte alls ens ställt frågan. Men jag orkar inte lägga energi på sånt nu. Det som kan göra mig arg är när folk runt en inte verkar vilja veta hur det går och undviker ämnet. Vågar dom inte höra sanningen? Eller är dom rädda för att såra en? Eller är det så att dom bara är självupptagna och bara ser till sitt eget och inte bryr sig?! Jag vill inte förstöra andras glädje, men jag vill att dom ändå kan se min sorg, för det är en slags sorg. Det blev inte som jag tänkt mig. Inget är ännu bestämt, men någonstans känner jag att det kommer bli så, mest troligt :( Mammakänslan antar jag!