Den senaste tiden har det hänt en del i mitt liv som fått mig att stanna upp, tänka efter och göra vissa förändringar. Vardagen går så fort och man hinner inte alltid med. Jag känner att jag har kommit en bra bit på vägen, och jag känner mig faktiskt lugnare inombords. Man "bryter ihop" och kommer tillbaka. Ibland är det det som behövs för att man ska se vad som behöver förändras och faktiskt göra något åt det också. Ta sig i kragen och rycka upp sig typ. Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Mina två barn behöver mig, sin mamma som finns där och som ska hålla. Det är viktigt att man finns för sina barn, men även viktigt att man tar hand om sig själv för att vara en bra förälder. Man måste även ha möjlighet att fylla på med energi för att sedan kunna förbruka den på rätt sätt.
Jag vill påstå att jag har hittat rätt väg när det gäller det. I alla fall rätt väg för mig.
Jag har alltid varit en människa som sätter stora krav på mig själv och vill prestera väl. Jag har alltid haft en tanke på "vad andra ska tycka och tänka" eller ´"vad andra ska tro". Jag är en person som lätt för dåligt samvete. Jag såg alltid till att när jag inte hade barnen så städade jag och skurade hela hemmet. Storhandlade osv. Jag gjorde alla "måsten" när barnen inte var hos mig för att få så mycket tid med barnen som möjligt när jag väl hade dom. Med påföljd att jag aldrig hann andas ut, ta det lite lugnt och bara vara och göra det jag själv kände för, när jag faktiskt hade möjlighet. Det är ju inget fel i att göra allt sånt när man inte har barnen för att få mer tid med dom. Och fast att man inte gör alla måsten när man inte har barnen innebär inte det att man måste få mindre tid med barnen, bara man planerar sin tid annorlunda och fördelar sysslorna lite annorlunda. Barnen lär ju sig också att leka lite själva och roa sig själva en stund, vilket är bra för dom. Men nu när jag har barnen på heltid nästan så är det lite extra viktigt att ta till vara på de stunder som ges för en själv. Och med det menar jag inte att det är jobbigt att ha hand om sina barn, men alla föräldrar behöver andrum. Samla lite kraft och energi. Nu gör jag inte alla måsten så fort jag inte har barnen. Jag dammsugar ändå ett par gånger i veckan när jag har barnen för det behövs. Så varför gå igång som en tok varannan helg?! För vem städar jag så hysteriskt t.ex.?! Jo klart för mig och barnen, men det behöver verkligen inte vara så pedantiskt. Jag har lärt mig att ingen "dör" av att jag inte storstädar varje gång jag har en ledig stund över. Det är ok att jag också tar det lugnt. Nu är det ju inte bara städningen utan det gäller ju alla andra "måsten" som egentligen inte är en massa måsten utan måsten som jag själv skapat. I alla fall jag har jobbat på det och det har blivit mycket bättre. Det har också gjort att jag sänkt kraven på mig själv och blivit lugnare inombords :)
När det kommer till kärlekslivet så har jag också funderat en del. Jag har sett att jag varit på god väg att bli någon jag inte velat bli eller vara. Någon som "söker" någon som är "perfekt". Jag har varit bra på att granska och analysera, och förr när jag var yngre kunde jag analysera sönder en del av förhållanden. Nu pratar jag om när jag var i 20-års åldern. Man sökte "han med stort H", som säkert många andra gör. Fast det är ju en viss skillnad på då och nu. Man har ju mognat, lärt sig mycket om både livet och sig själv. Men den största förändingen är ju att jag idag har barn. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag väljer därför noga och omsorgsfullt om jag nu skulle vilja träffa någon. Som det är nu har jag ingen tid till att träffa någon. Mina dagar är fulla med jobb och barn och allt det vardagliga. Det finns ju ingen direkt tid till att "dejta" mer än varannan helg, och det är inte många som är intresserade av det. Sen måste det ju vara någon som inte bara tar mig utan mina barn också, och dessutom gör det på ett bra och självklart sätt. Barnen är mitt allt och en stor del av mig. Om man ser det som ett problem har man inget att hämta hos mig! Den senaste tiden har jag fått höra en del nästan skrämmande saker om hur en del killar kan se på sånt. Jag har även haft turen att träffa någon som varit bra på alla sätt och vis, verkligen gjort allt och funnits där, men som jag sedan stött bort. Inget jag är stolt över och jag kan ångra det. Men ibland händer det saker som gör att man inte är riktigt redo för det, för att ta emot och släppa in någon annan, även om det verkligen är det man vill ha. Man kanske vet vad som är bra för en och man vet vad man vill ha, men är man inte redo kan man inte "förvalta" det på rätt sätt. Men jag menar, hur kan man inte tycka om en person som verkligen gör allt för en, som är snäll, som hjälper en utan att blinka, som tar barnen utan problem, och som ger en en trygghetskänsla, som man verkligen känner för, och som bara är allt det man söker hos en man?! Istället stöter man bort denna person. Varför liksom?! Det kan vara för att man inte varit redo just då, eller att det bara blir för mycket och för intensivt på en gång. Ja, jag vet inte. Men jag har också träffa dom som är skitstövlar i mina år. Fast jag har ändå blivit så pass gammal att jag är smart nog att inse skillnaden och verkligen sätta värde på det goda. Sen om man är redo för det just här och nu är en annan femma. Men kan man bara se det fina och verkligen ta till sig att man faktiskt har något bra precis framför sig, så kan det nog bli ganska bra faktiskt, med tiden. Man ska nog bara inte ha för bråttom utan skynda långsamt. Ta det lugnt och ge det tid. Hinna sakna varandra och låta tiden ha sin gång. Jag har inte bråttom någonstans. Jag tror att tids nog blir allt bra. Sen tror jag att man som förälder efter att ha genomgått en separation är lite "rädd" och försiktig med att släppa in någon ny igen. Man vet vad det vill säga med att bryta upp och vill gärna undvika att det händer igen såklart. Och det är kanske inget man tänker medvetet på utan det ligger i det undermedvetna lite också. Men någon gång måste man våga, man måste våga släppa in någon annan att ta del i ens liv. Och framförallt inte tänka så mycket. Följa med det som är bra och njuta av det, utan att bli naiv såklart. Min mamma har sagt en del kloka saker till mig genom alla mina år och jag har verkligen tagit det till mig. Men det är först nu när man själv blivit förälder och blivit lite äldre som man verkligen förstår vad hon pratat om.
I vilket fall som, så njuter jag av att bara leva i nuet. Med eller utan man/partner. Det känns bra. Jag och mina barn har en bra tillvaro och har haft det länge nu! Jag älskar mitt liv med mina barn. Dom fyller mig med all världens kärlek :) Kärleken kommer när den kommer helt enkelt och det är inget som jag har bråttom med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar